När Thomas De Quinceys En engelsk opieätares bekännelser kom ut 1821 blev den en sensation, och gjorde sin författare både berömd och beryktad. Speciellt ungdomen dyrkade boken. Inte bara för det spännande och »farliga« innehållet, utan också för den moderna, blixtrande stilen. Ibland är den svindlande vacker och närmar sig poesin, men lika ofta är den kaxig och satirisk, fylld av svart humor.

  DeQuincey var en obotlig bohem, i ständig revolt med auktoriteter; inte minst mot den stränga och dominerande modern. Han rymde från skolan när han var 17 och drev under ett halvår omkring i Londons slum, där han lärde känna den unga prostituerade Ann och en färgstark brännvinsadvokat.

  Han börjar senare studera i Oxford, men utan att ta examen. Det är nu han kommer i kontakt med opium, vid denna tid ett billigt läkemedel som kunde köpas på apotek, och ansågs bra mot allt från sömnlöshet till rabies.

  De Quincey tog opium mot huvudvärk, men blev snabbt fångad av drogens lockelser. I hemlighet experimenterade han med den under nio år; för att till slut bli slav under giftet för resten av sitt liv. Han beskriver extatiska opie­drömmar och de helvetiska kval som så småningom blir följden.

  Som drogskildring är boken ett oöverträffat glansnummer, som i snart tvåhundra år varit en kultbok. I Sverige har den länge varit mer omtalad än verkligen läst. Förklaringen är enkel. Den har endast funnits i en översättning från 1926; som tyvärr bygger på fel version! När De Quincey på gamla dar gav ut sina samlade verk fick han den olyckliga idén att utvidga sitt ungdoms mästerverk. Resultatet blev en svårsmält volym, nästan tre gånger så lång, och fullkomligt dränkt i en lavin av utvikningar, förklaringar och grälsjuka utfall.

  Det är därför en litterär händelse när den konstnärligt helt överlägsna originalversionen presenteras i nyöversättning. En litterär pärla har tvättats ren från gammalt damm, och glöder på nytt med sin ursprungliga, djupa, hemliga och farliga glans.